11: Angel Olsen – Burn Your Fire For No Witness
Jag såg Angel Olsen spela på ett hotell i Stockholm i höstas och imponerades av hennes starka sångröst och vemodiga men ändå direkta låtar. Burn Your Fire For No Witness inleds med avskalade Unfucktheworld för att sedan övergå i Forgiven/Forgotten som är rak rock som påminner om tidiga PJ Harvey. På White Fire skapar Olsen en stämning som jag saknade på Leonard Cohens senaste skiva och avslutande Windows är en ballad som har en melodi så stark att den får all annan musik att låta meningslös. Burn Your Fire For No Witness är en varierad skiva som står sig som en av årets höjdpunkter.
Bästa spår: Windows
12: Freddie Gibbs & Madlib – Piñata
Mötet mellan Freddie Gibbs och producenten Madlib blev ett av årets bästa samarbeten. Jag hade lyssnat en del på MF DOOM men Freddie Gibbs var en ny bekantskap för mig och jag överraskades av vilken duktig rappare han är. Textmässigt är detta en tröttsam historia som handlar om vapen, droger och sexism men Freddie Gibbs beundransvärda flow till kompet av Madlibs snygga beats gör gör att jag ändå inte kan motstå Piñata. Singeln Deeper har ett av årets snyggaste beats, Domo Geneis och Earl Sweatshirt förgyller softa Robes med sina verser och titelspåret är ett rap-anthem fyllt av gäster som försöker överträffa varandra. Då har jag inte ens nämnt Bomb tillsammans med Raekwon, hiphop som får hjärtat att slå dubbla slag.
Bästa spår: Bomb (Med Raekwon)
13: Kevin Morby – Still Life
Texasfödde Kevin Morby spelar bas i det utmärkta bandet Woods (som också finns med på denna lista) men med Still Life överträffar han sitt band och visar att han förutom är duktig på bas även är en grym sångare. Det är en typisk popskiva med rötterna i 70-talets rockscen men vid ett flertal tillfällen hittar Morby någonting eget och äkta. Inledande The Jester, The Tramp & The Acrobat är en bra representant för hur resten av skivan låter men jag gillar de avskalade låtarna mest. Suggestiva Drowning är briljant i sin enkelhet och All Of My life låter som jag önskade att Pete Dohertys soloskivor skulle låta.
Bästa spår: Parade
14: How To Dress Well – ”What Is This Heart”
Jag är svag för välproducerad pop. I How To Dress Wells värld spelar produktionen störst roll, vissa låtar må inte ha de bästa melodierna men är så snyggt paketerade att det inte spelar någon roll. Jag har följt Tom Krell (som är How To Dress Wells verkliga namn) sedan debutskivan och har gillar det mesta han släppt men frågan är om inte ”What Is This Heart” är hans bästa album hittills. Ibland saknar jag indieattributet från debutskivan Love Remains men man kan inte få allt. Stråkarna i Pour Cyril får mig dock att uppskatta att Krell lämnat indien bakom sig.
Bästa spår: What You Wanted
15: Jesssie Ware – Tough Love
Jessie Ware gör oerhört snygg pop som är svår att inte drabbas av. Till en början tyckte jag hennes musik kändes intetsägande och för radiovänlig men plötsligt förstod att jag att låtar som Want your Feeling och Pieces är fenomenal pop av en sångerska som känns som ett perfekt komplement tills Sade släpper nytt album. Albumet hade mått bra av lite färre spår men höjdpunkterna hör till årets finaste musikaliska stunder. Jag tänker framförallt på titelspåret som är ett kärleksdrama som jag inte kan sluta lyssna mig trött på: ”In the middle of the night all I think about is you/I dream in all your clouds of glory, it’s true/ So you wanna be a man about it, do you have to? And have you figured out all you wanted, have you? That’s called tough love.”
Bästa spår: Tough Love
16: Flying Lotus – You’re dead
När jag hörde Flying Lotus-samarbetet tillsammans med Kendrick Lamar i låten Never Catch Me blev jag förtjust. Tidigare har jag inte fastnat för Flying Lotus experimentella blandning av hiphop, jazz och pop men med senaste skivan You’re dead så förstod jag plötsligt varför han blivit hyllad på många håll. Ibland är det för experimentellt för min smak men samtidigt vet jag att det bottnar i en lekfullhet som gör Flying Lotus så egensinnig. Samarbetet med Snoop Dog i Dead Mans Tetri`s är en favorit på skivan men bäst blir det när tempot sänkts i den helt makalösa Coronus, The Terminator.
Bästa spår: Coronus, The Terminator
17: Yung Lean – Unknown Memory
Det var packat med folk när Yung Lean spelade på Way Out West i somras och Leans monotona rapp kändes mycket mer tilltalande än Outkasts daterade beats. När Lean senare släppte sin debutskiva Unknown Memory blev jag förvånad över reaktionerna. På de flesta håll fick albumet dålig kritik och plötsligt verkade hypen kring honom ha lagt sig. Själv tyckte jag att Yung Lean överträffat sig själv trots några invändningar, okej, texterna håller kanske inte högsta klass och ibland blir det väl monotont men några låtar är det starkaste han gjort. Produktionerna från Sad boys är minimalistisk och snygg och Yoshi City är en av årets bästa låtar.
Bästa spår: Yoshi City
18: J Mascis – Tied To A Star
Jag har aldrig varit en stort Dinosaur jr-fan. Visst, jag hade en period då jag lyssnade ohälsosamt mycket på Green Mind men jag har alltid tyckt att J Mascis gitarronani stått i vägen för hans talang som låtskrivare, en talang som gör sig som bäst i det avskalade formatet. Därför blev jag lyrisk när soloskivan Several Shades Of Why släpptes för några år sedan, en skiva som jag tycker är det bästa J Mascis gjort under hela sin karriär. Trots att Tied To a Star inte är lika stark som förgående skivan så är det ändå ett av årets bästa album. Det säger en del om J Mascis höga klass som låtskrivare.
Bästa spår: And Then
19: Woods – With light & With Love
Jag lyssnade mycket på Woods när jag yngre men mitt intresse falnade efter Songs Of Shame från 2009. En skiva som länge känts som Woods största stund och ett album jag aldrig trodde de skulle överträffa. Därför blev jag förvånad när jag hörde With light & With Love, plötsligt lät bandet angelägna igen och frågan är ifall inte detta är en minst lika stark skiva som Songs Of Shame. Albumet andas 60-tal och musikaliskt har bandet aldrig låtit tajtare och bättre. Full Moon låter som en outgiven George Harrison –låt och Leaves Like Grass innehåller orglar som får mig att tänka på Bob Dylans Blonde on Blonde.
Bästa spår: Shepherd
20: Merely – Nirvana
Det är märkligt att Team Rockit medlemmen Merelys debutskiva inte fått större uppmärksamhet. Hennes 90-tals inspirerade electro känns rätt i tiden och det känns som hon skulle kunna locka samma publik som band som JJ. Kanske känns musiken mer klädsamt retro än modern och originell och kanske är det därför många avfärdat henne? Dessutom har hon inget direkt anslag, det krävs några lysningar att ta till sig musiken men när man väl gjort det upptäcker man att låtar som Neutron, Forever och Nyx är mer än snygga fasader.
Bästa spår: Nyx
